Den här blev kvar ute på cykeln, efter att jag varit på äldreboendet igår.

Nu är psalmboken alltså ganska blöt och ömtålig. Då kan man eventuellt behöva en ny.
Det slår mig att igår när jag såg motionerna till höstens kyrkomöte, så fanns där förslag om just detta. Ny psalmbok. Ja, jag har inte sjungit alla psalmer i den vi har nu, alltså den som är lite regnblöt just nu.

Psalmböcker har kommit 1695, 1819, 1937 samt 1986. Alltså de första tre med ungefär 120 års mellanrum, sedan kom alltså efter en förhållandevis kort tid – knappt 50 år – den fjärde psalmboken, som nu funnits i knappt 25 år. Det gör att jag tänker lite. Det är en ganska tydlig förändring i varaktighet i alla fall. En kurva som liknar många andra.
Psalmboken är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter. De texter och dokument som utgör en av garanterna för att innehållet i tron inte ska förändras på ett vindflöjelaktigt sätt. Vi har tillsammans med de andra texterna även psalmernas ord och vittnesbörd om tron och tolkningen av Skriften att förhålla oss till i vår tid.
Det gör att åtminstone jag just nu stannar upp och funderar. Varför infinner sig behovet av ny psalmbok så ofta?
Jo, vi har ett behov – ett stort och rätt behov av att få uttrycka tron i sång och musik. Det uttrycket skiftar och speglar tiden. Vi vill få lovsjunga Gud med det musikspråk som är vårt. Det ska egentligen inte behöva formas av historiska ideal, teorier och idéer om vad som är skönt och estetiskt rätt. Där är jag den förste – eller låt säga en av de första – att hålla med. Jag vill gärna forma gudstjäst så att den blir ett genuint uttryck för församlingens tro och tillbedjan.
Och det finns utrymme för det i den ordning vi har – enligt Kyrkoordningen är Den Svenska Psalmboken grunden för sången vid våra gudstjänster, men det finns generöst utrymme att använda annan musik och sång.
Psalmboken får vara en god och stabil grund att stå på för att ge spänst och vidd i den gudstjänst vi firar. Främst är nog vårt behov nu att låta psalmerna utgöra en tolkningsgrund med historisk förankring. Det blir ett komplement till förkunnelsen, som sätter tron i historiskt och stabilt sammanhang. Gläds vi åt kyrkklockans klang, och stillhet och historia och hembygd och allt vad det kan vara – så kan vi med tidigare generationer sjunga de äldre psalmerna och låta det vara en generationernas fostran.
Därav är jag kritisk till att omarbeta och göra ny psalmbok nu. Det finns gott om ny musik att lägga till den stam av psalmer som gudstjänsten får kretsa kring. Det finns alternativ att lägga till i den lokala gudstjästen. De ordrika nya sångerna blir ofta förhållandevis kortvariga, men ny musik till Bibelord är många gånger fruktbärande.
Låt det gå hundra år till, innan det blir en psalmbok. Den församling som vill, kan fira en levande och rik gudstjänst med den psalmbok vi nu har, i samklang med både arv och ny inspiration. Min psalmbok torkar nog till och kan användas ytterligare några år.