Finns enkelt online, eller ladda ner och lyssna!

Det är stort allvar i de ord som finns med där. Det är ansvar för att förkunna Guds Ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård. Det handlar om att vara anlig ledare, inspirera, uppmuntra och verka för tillväxt i tro på Herren.

Och det är verkligen kännbart att det är ett ok som läggs på axlarna. Jag tänkte på det och märkte det i prostens ord idag. ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra.” Det är att leva i evangeliet. Det är ett förvaltande och ett förtroende, men det är Kristi ok, ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Man är som kyrkoherde både sänd till församlingen utifrån, och kallad inifrån församlingen.

Ja, det där kan jag inte, och ska inte, beskriva i alla detaljer här. Efteråt var det samling till lunch i Torestorps församlingshem. En trevlig stund med flera goda ord som jag bär med vidare i tjänsten.

Kvällen avslutades med en löprunda på några km innan det blev kväll. Min gode broder och vän Johan som prästvigdes samtidigt med mig för lite drygt sju år sedan var med vid samlingen idag, och när jag var ute och sprang återvände tankarna till det han sa. Han kan vara väldigt allvarlig. Det är en god gåva. Därför hamnade jag ikväll med Biskop Bo Giertzs herdabrev i handen. Jag fick det av Gustav och Karin Börejsson då, den 15 juni 2003. Det är speciellt att vara präst. Tjänare åt Guds Ord. Ordet skapar kyrkan, Ordet är formen för Guds närvaro bland oss. Det får jag tjäna. Guds Ord är subjektet i mitt liv och i min tjänst. Jag är glad och tacksam för påminnelsen om evighets- och salighetsallvaret på det personliga planet i det bland andra Johan sade idag.

Så. I alla fall installerad och klar då.

Men nu sprang jag en mil. Och det var riktigt fint. Väldigt skönt. Särskilt kul är det att om man tar med telefonen, så vet man hur långt man springer, och hur man håller farten eller håller igen för att orka. Bra hjälpmedel faktiskt. Kolla dagens runda runt Sandsjön:

Det är ju ganska märkligt att man redan efter några veckor kan komma in i det där läget att bara låta stegen gå. Det var ju lite tungt där kring 7 km, men det fanns nån vila i att bara titta lite längre fram och fortsätta. Härlig känsla. Så nu gäller det väl att ta det försiktigt. Lungorna verkar fixa detta hur bra som helst, bara knäna som ska hänga med. Men nu är jag på gång, det märker jag. Eller på språng.

Smart också att springa runt en sjö. Då kan man inte frestas att ta någon genväg. Det sa inte syster Sören, det kom jag på själv.

Idag var det nog fjärde rundan sedan jag startade efter uppehållet på… ja, kanske 10 år. Då sprang jag lite grann, men annars har det inte varit min favoritgrej riktigt. Men idag blev det vägen förbi kyrkan igen och ner mot sjön Tolken och så tillbaka igen. 3,2 km är det. Men idag träffade jag på hustrun på promenad där på vägen, och efter en kyss eller två, så blev det finare att springa. Jag fortsatte två varv runt ”Prästagärdet” som det väl kallas här utanför. Så, nästan 5 km idag. På strax under en halvtimma. Jag tänker bara – Göteborgsvavet, nu så.

Fortfarande sommar. I förrgår köpte jag skor för att försöka komma igång med någon form av konditionsaktivitet. Någon hälsokontroll för något år sedan gav ju vid handen att jag borde sätta igång och  springa. Det blev några kilometer där, och idag blir det nog några till. Det är en försiktig start, men det var ju flera år sedan…

Men först en dag av ganska mycket skiftande arbetsuppgifter. Allt från fack-kontakter till begravning, och en hel del däremellan. Skönt med en lugn morgon.

Ibland hittar man små korn av klarsyn i Kyrkan Tidning. Idag var den mediekrönikan nånstans mot slutet. Finns även här. Detta är inte nytt egentligen, det har hörts i rätt många sammanhang ett tag, men jag vet inte om det hamnat så tydligt i den centrala kyrktidningen. Hittar man tron på svenskakyrkan.se? Den sida man kommer till om man gör som man brukar, och söker på namnet för det man vill ha tag i, och inte vet om vilken som är ens egen församlings hemsida, eller kommer på tanken att leta rätt på den. Här kan man ju helt riktigt tänka sig att det vore naturligt att ha enkelt åtkomligt de centrala delarna om vem Jesus är, och vad han betyder för dagen idag och evigheten i ditt liv. Men det visar sig vara svårt att hitta.

…varför ska jag som vuxen komma till kyrkan och prata livsfrågor, som det står under fliken En vuxen väg till tro, när det är Gud jag söker?

Tänk om det vore så att man möttes av tydlighet och proklamation här – det måste man väl kunna få fram i den centrala förvaltningen med all dess kompetens – och så kunde man, när det kommer till livsfrågor enkelt bli vägledd till den lokala församlingen. Kärnfullt och pedagogiskt kring vad tron gör för skillnad i livet, om vem Gud – Fader, Son och Ande är. Kanske så tydligt så att man känner att man måste söka sig till sin församling för att få tala om det som är kyrkans ärende: Tron på Jesus Kristus.

Men – det verkar vara svårt. En del församlingar drog sig för att vara med under den centrala web-platsen, eftersom man tidigare fick för många rubriker ”på köpet” som man hade svårt att ställa upp på. Det är bättre nu, och församlingar kan utforma sina web-platser relativt fritt. För de församlingar som ligger utanför den gemensamma webben och har egen domän blir det dock kärvare verkar det som. Om jag förstod svaren jag fick för någon vecka sedan på frågan om s k ompekning från en svenskakyrkan.se/församlingsnamn till en egen domän, så ska det vara något som framöver kommer kosta den lokala församlingen extra. Märkligt förhållningssätt. Kan hoppas jag fattade fel. Det var ju semestertid…

Så – mer tydlighet på svenskakyrkan.se som en central marknadsförande portal, det skulle väl inte skada. Det lokala – att prata om livsfrågor etc. – det kan församlingarna lägga till själva. Så, i väntan på att det blir ändring på svenskakyrkan.se, så ska jag nog fundera igenom hur den lokala församlingens web-plats kan väga upp det.

Nu är psalmboken alltså ganska blöt och ömtålig. Då kan man eventuellt behöva en ny.

Det slår mig att igår när jag såg motionerna till höstens kyrkomöte, så fanns där förslag om just detta. Ny psalmbok. Ja, jag har inte sjungit alla psalmer i den vi har nu, alltså den som är lite regnblöt just nu.

Psalmböcker har kommit 1695, 1819, 1937 samt 1986. Alltså de första tre med ungefär 120 års mellanrum, sedan kom alltså efter en förhållandevis kort tid – knappt 50 år – den fjärde psalmboken, som nu funnits i knappt 25 år. Det gör att jag tänker lite. Det är en ganska tydlig förändring i varaktighet i alla fall. En kurva som liknar många andra.

Psalmboken är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter. De texter och dokument som utgör en av garanterna för att innehållet i tron inte ska förändras på ett vindflöjelaktigt sätt. Vi har tillsammans med de andra texterna även psalmernas ord och vittnesbörd om tron och tolkningen av Skriften att förhålla oss till i vår tid.

Det gör att åtminstone jag just nu stannar upp och funderar. Varför infinner sig behovet av ny psalmbok så ofta?

Jo, vi har ett behov – ett stort och rätt behov av att få uttrycka tron i sång och musik. Det uttrycket skiftar och speglar tiden. Vi vill få lovsjunga Gud med det musikspråk som är vårt. Det ska egentligen inte behöva formas av historiska ideal, teorier och idéer om vad som är skönt och estetiskt rätt. Där är jag den förste – eller låt säga en av de första – att hålla med. Jag vill gärna forma gudstjäst så att den blir ett genuint uttryck för församlingens tro och tillbedjan.

Och det finns utrymme för det i den ordning vi har – enligt Kyrkoordningen är Den Svenska Psalmboken grunden för sången vid våra gudstjänster, men det finns generöst utrymme att använda annan musik och sång.

Psalmboken får vara en god och stabil grund att stå på för att ge spänst och vidd i den gudstjänst vi firar. Främst är nog vårt behov nu att låta psalmerna utgöra en tolkningsgrund med historisk förankring. Det blir ett komplement till förkunnelsen, som sätter tron i historiskt och stabilt sammanhang. Gläds vi åt kyrkklockans klang, och stillhet och historia och hembygd och allt vad det kan vara – så kan vi med tidigare generationer sjunga de äldre psalmerna och låta det vara en generationernas fostran.

Därav är jag kritisk till att omarbeta och göra ny psalmbok nu. Det finns gott om ny musik att lägga till den stam av psalmer som gudstjänsten får kretsa kring. Det finns alternativ att lägga till i den lokala gudstjästen. De ordrika nya sångerna blir ofta förhållandevis kortvariga, men ny musik till Bibelord är många gånger fruktbärande.

Låt det gå hundra år till, innan det blir en psalmbok. Den församling som vill, kan fira en levande och rik gudstjänst med den psalmbok vi nu har, i samklang med både arv och ny inspiration. Min psalmbok torkar nog till och kan användas ytterligare några år.

Säga vad man vill, men spridning på talarna har man i alla fall. Jag ger mig inte så mycket in i debatten här, jag har inte hört allt och framför allt inte varit på plats, så det vore magstarkt. Efter att ha sett Benny Hinns kvällsmöte på söndagen, så kan jag i alla fall tycka att i kombination med det som hördes från lördagens vilsna undervisning, så finns det inte något behov i Sverige av just honom. Det finns god undervisning. Det finns människor med helandetjänst, i mycket tryggare och mer fruktbärande sammanhang.

Så – lyssna nu på Hans och Berit och de andra talarna. Stefan Salomonsson återkommer t ex också framöver. Finns via livetsord.se eller dirkektlänk: mms://stream.bahnhof.net/livetsord_swe

Läs Dagens ledare mm.

Och så stämmer kyrkklockan in i lovsången med sin kvällsringning. Det är en mjuk och kraftig ton som lägger sig över bygden och fyller luften.

Oas-mötet i Borås bereddes i tillbedjan och bön inför Gud på Lärjungagården i Torestorp, och i sommarkvällen föll tonen från klockan med in i sången, och i min blick lovsjöng hela skapelsen sin Skapare och Frälsare.

”för du är underbar, och värdig lov och pris…”