Bön och försäkran
När vi i församlingens gudstjänst meddelar dödsfall, är så är det ett uttryck för gemenskapens omsorg, bön och hopp. I gudstjänsten är det både tacksägelse över det liv som varit, och det är ett uttryckt hopp.
Jag tycker de ord som följer meddelandet av namn och ålder på dem som avlidit är starkt hoppfulla:
Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång,
att när vi skall skiljas från detta förgängliga livet
vi är beredda till en salig hädanfärd.
-
Det där är ju inte en bön, utan en försäkran utifrån det sammanhang tron är, tänker jag. En på ett sätt självklar påminnelse till den församling som samlats till gudstjänst som vanligt, men nu med en plats tom i kyrkbänken. I tron formas tillförsikten om att livet är ett helt, att livet i tron på den uppståndne följs av ett evigt liv. Det är ord som helt fokuserar hoppet om liv givet av och i Kristus.
I de texter som finns i Svenska kyrkans handbok kring detta sammanhang i gudstjänsten finns sedan 1986 (tror jag det måste vara) detta alternativ inte med. Det har funnits med fram till alldeles nyligen på de utskrifter man gör ur vårt medlemsregister inför tacksägelse i gudstjänsten. Nu är det endast alternativet med bön kvar: ”Herre, skänk dem som sörjer din tröst och ditt ljus och låt oss alla en gång få gå in i din eviga glädje”.
Det är inte så att jag tycker att bönen är onödig. Den är ju en del av vårt ständiga uttryck i gudstjänsten, och blir också tydligt i förbönen där detta drag av omsorg får finnas med. I det alternativ som nu ges är visserligen hoppet om evighet med i bönen, men på ett annat, mer allmänt sätt.
Jag har ju de tidigare orden i mitt sinne och i min gudstjänst, och kommer nog ha kvar dem i detta sammanhanget. Däri ligger en tydligare och mer själavårdande förtröstan på det löfte som finns i Jesus Kristus.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, evighet, liv och död, hopp, uppståndelse, Svenska kyrkan
Kommentarer
Kommentar av Andreas Creutz
24 januari 2010 vid 12:07
Nå, det är sällan kyrkbänken har en tom plats när dödsfallet tillkännages, emedan den döde endast sällan varit en återkommande kyrkobesökare. Vad jag undrar då, är om inte orden ringer av för lite varning, inför utsikten att en hädangången alls inte har salighet att se fram emot efter döden, utan osalighet.
För övrigt gillar jag också ”Herren läre oss” (även om lydelsen i min gamla hemförsamling väl förvanskats till en bön: ”Herre, lär oss…”). Den är solemn, koncis och träffande. Men lämpligast i ett sammanhang där den människan som gått bort faktiskt varit en aktiv trosbekännare.
Kommentar av Markus
24 januari 2010 vid 19:50
Självklart är det som du säger Andreas. Det handlar inte om en konkret tom plats i bänken. Där är redan många tomma platser. Där talar jag ur en församlingstanke. Det är så församlingen i detta tillfälle skulle förstå sig själv, Kalla det en liturgisk funktion kanske.
Jag inte så mycket på detta att tala om osalighet. I gudstjänsten är vi samlade i riktning mot evighet och salighet, uppståndelse, i förtröstan på löften. Herren läre oss.. är bra.
Kommentar av Andreas Creutz
24 januari 2010 vid 20:39
Men församlingen är de församlade kring Kristus, inte de geografiskt församlade runt kyrkan. Jag ser en diskrepans mellan de förra och de senare.
Och det ser jag som ett problem.
1. Kyrkan ser sig som omfångsrikare än den är.
2. De nominellt kristna ser sig som frälsta.
3. Kyrkan får problem att tala om domen, eftersom så många av hennes medlemmar inte tror på kärnbudskapet, som är frälsande.
Så hur ska då prästen rimligen förhålla sig till de som sitter i kyrkbänkarna? De är troende, dopgäster, begravningssällskap, konfirmander, personal där för lönens skull, etc. Han kan inte tala till dem som om de samtliga skulle bli frälsta: det vore att invagga dem i ”säkerhet”, som man sa förr.
Kommentar av Markus
24 januari 2010 vid 20:59
Håller med. Och har inte svar, såklart. Det jag kan tänka är, och det är kanske inte sant, att man på något sätt blir ställd inför trons visshet i t ex Herren läre oss etc. Påminns, erfar den samlade tron, ungefär som credots funktion. Det ligger åtminstone något sådant i de ”gamla” orden jämfört med risken för det du skriver, i den nya bönen med ”låt oss alla få gå in…”
Kommentar av Per-Olof Hermansson
27 januari 2010 vid 12:50
”De gamle” menade att predikan skulle tillämpas så att alla, oavsett deras nuvarande plats i nådens ordning, skulle få sitt, dvs de sovande, de väckta, de kallade, de säkra, och de frälsta.
Nu är jag ingen expert på nådens ordning, men det ligger något i det, man kan inte predika som om alla vore frälsta, eller alla vore avfallna, eller icke-troende etc.
Giller också : ”Herren läre oss…”
Kommentar av Emma J
27 januari 2010 vid 14:19
Nådens Ordning på tapeten?
Jag tror Nådens Ordning är en utarbetad beskrivning av vad det innebär att leva i daglig omvändelse. Förkunnaren har att predika Ordet och det i sig själv innehåller Lag och Evangelium alltefter vad vi som åhörare tar emot för stunden – så sker väckelsen och omvändelsen och överlåtelsen och rätfärdiggörelsen med oss innan vi vet Ordet av… i den mån tron får sin näring genom Ordet.
(Henrik Schartau beskrev det som att det alltsammans skedde med honom under en tidsrymd av fem minuter på en tråkig gudstjänst med en jättetråkig predikant) . Kanske har vi olika traditioner omvad ”Nådens Ordning” är. Jag har råpluggat Bo Giertz konfirmandbok ”Grunden” för denna fråga.
Jag har märkt att man alltmer utlägger Bibelordet som livstolkande berättelser och då verkar det som om ”Lag och Evangelium” inte riktigt är med, för Bibelordet används inte som att det är Guds tilltal utan mer allmän livsvisdom. Det handlar inte längre om att väcka Tron på Frälsaren och på Nåden, utan om att möta nya livssituationer med människors erfarenheter och livsvisdom.
När min syster begick självmord så fick hon en borgerlig begravning. Jag har saknat ”Fridslysningen” över hennes kista och bönen för såväl henne som för oss anhöriga. Bara för att den avlidne själv inte var aktiv i församlingen, så kanske hela kyrkan är full av troende/förtvivlade sörjande anhöriga.