Nätet i livet
Kyrkans tidning skriver om hur Karin Långström Vinge satte gränserna för hur hennes platser på nätet användes. Viktigt och bra. Nätet är ju fortfarande en ny och föränderlig arena för de flesta, och det behöver få utkristalliseras hur man använder det.
Svenska kyrkan ska ta fram riktlinjer för sociala medier. Svenska kyrkans webbchef Lars Ove Ljungberg:
-
Sociala medier är en ny arena där vi står på torget och talar.
Därför behöver vi formulera riktlinjer för det.
-
Det där låter dessvärre lite illavarslande. Visst är det helt offentligt, men inte så opersonligt som att stå på torget. Bloggen är det måhända på ett sätt, men inte sociala medier.
Om det är så att nätets olika platser och funktioner blir integrerat vardagen, så är det inte så opersonligt som det kan verka utifrån sett. När alltfler använder sociala medier på ett personligt sätt, så blir det en naturlig del av samtalet i vardagen. De sociala mötesplatserna och flödena på nätet ger en bild av personen, och man har oftast en bild av den man möter. Visserligen den bild som personen valt att ge, men med tiden växer sig bilden komplex, och man märker vilka man samtalar helst med – dem som ger trovärdig bild av sig själva genom att vara närvarande med personlighet.
Så att använda sig av sociala medier, bloggar och andra nätfunktioner blir alltmer självklart och integrerat. Jag har flera kontakter med församlingsbor via facebook som jag knappast skulle haft annars. Och där ”känner man ju igen” varandra när man sedan väl ses i något sammanhang, man är lite uppdaterad på hur läget är. Man kan ställa en fråga, boka ett dop, prata lite…
När jag var på en konferensdag i höstas, så hade jag ju på sätt och vis redan träffat Kyrkoordnaren, och vi kände förstås igen varandra och det var en ny upplevelse att ha haft kontakten via Facebook, Twitter och blogg. Och detsamma med Liselotte Malmqvist som jag träffade på Boråsoas förra året och efter en stund kände igen från bloggvärlden. Och Lilith Svensson som svarade i telefon på Skatteverket när jag ringde dit från jobbet. Fast då blev jag mest överraskad – ”Är inte vi Twitterbekanta?” 
Dessa delar av nätet blir en del av livet. Vi som inte är infödda i det, vi får växa in i det. Så är det bara. Och det erbjuder möjligheter. Massor. Och det blir tydligt att livet är en helhet. Jag är den jag är i verkligheten, utanför internet om man nu kan säga så, och jag är samma person där. Kontakterna är lika verkliga, och kanske än mer intressanta. De sociala och kulturella hinder som ofta föreligger ”irl” är förändrade här, och de samtal man får hade nog inte kommit till stånd annars. Och det blir ju ändå lite spännande.
Jaja, det får vara mitt nätfilosoferande såhär långt. God kväll.
Läs även andra bloggares åsikter om Sociala medier, Facebook, Twitter, Internet, integritet
Kommentarer
Kommentar av Lilith Svensson
19 mars 2010 vid 5:01
Ja det är spännande det här med nätet och de möten man har.
Kommentar av gunvorvennberg
19 mars 2010 vid 19:32
Naturligtvis är man ansvarig för vad man skriver på nätet också, men att Sv K centralt skulle ta fram en policy för sociala medier verkar lite ”storebror ser dig”. Hoppas att alla ”nätpräster” fortsätter vara frimodiga! Det borde vara en prästerlig uppgift att blogga uppbyggligt om evangeliet så att alla som har svårt att komma till kyrkan av någon anledning får lite näring. Av den anledningen bloggfastar jag inte, både för min egen och andras skull.
Kommentar av Sofia
20 mars 2010 vid 8:18
Jag tänkte bara igår på hur nöjd jag är att jag gick ut offentligt med mitt riktiga namn och bild på min blogg. Det känns mycket bättre att skriva när jag vet att det jag skriver blir dömt rättvist, att jag inte kan gömma mig bakom anonymiteten (som jag iockförsig tycker är ett viktig poäng med yttranderätten. I en demokrati måste man ha rätt att vara anonym med sina åsikter). Men för mig, där jag var, så var det rätt tid att gå ut. Öppenheten fungerar som en naturlig moralisk kompass innan man skickar iväg nånting. Jag vet att jag måste äta upp det med mitt gnagande samvete när jag skriver dumt, så det offentliga skrivandet fungerar på sätt och vis danande för min karaktär. Förhoppningsvis – fast jag har inte så stora förhoppningar – så förstår kyrkan det här när de sätter sina riktlinjer. Sociala medier skiljer sig från till exempel TV på det här viset. Att människor blir synliga för varandra är inte en dålig sak. Det skadar inte kyrkan att medlemmarna får se att de anställda är människor med helt olika personligheter och inte en klonad servicetrupp för dop & begravningar. Bloggar och mikrobloggar ska inte användas som reklamplats, då funkar de inte. Det finns det ju många exempel på både inom och utom kyrkan.
Får jag förresten ta tillfället i akt och säga att jag märker att jag återkommer till din blogg oftare och oftare.
Kommentar av Martin Garlöv
25 mars 2010 vid 19:56
Väl skrivet Markus